Ettems 

   Labradorer för 

   jakt och vardag

Blogg om hundträning, mentalitet, relation och pedagogik. Gärna kombinerat. Högt och lågt. Jaktligt. Gärna på vetenskaplig grund och med beprövad erfarenhet.

Vygotskys approximativa (eller proximala) utvecklingszon - er möjlighetszon

Min pedagogiska utmaning som instruktör är att utnyttja ovan nämnda zon genom att stimulera dig som förare att arbeta aktivt tillsammans med andra och ge dig den hjälp och det stöd du behöver för att klara uppgiften själv senare (Imsen, 1996). Perspektivet brukar kallas sociokulturellt perspektiv. Först gör man något med hjälp - sedan gör man det själv. Undervisningen ska syfta till att nå högsta prestationsnivå med hjälp och stöd för att därefter kunna ligga kvar på nivån på egen hand. 

Vi kan ta ett exempel. Jag åker på en träningsdag. Bara det långt utanför min bekvämlighetszon... På en nivå högt över vad jag trodde mig och min hund att kunna prestera, vi jagar ju bara... Vi ställs på denna träning inför övningar som jag lotsas igenom för att utföra. Jag får alltså hjälp och stöd för att utföra av instruktören och arbetar aktivt tillsammans med andra deltagare (utför en handling i socialt samspel). När utförandet kan ske med hjälp och stöd ställs jag och min hund inför liknande uppgifter på egen hand (utför en handling ensam). Vi löser dessa. När dagen är avslutad har vi nått en ny nivå och kan utföra övningar på denna självständigt.  Genom undervisning kan vi sedan fortsätta med att flytta fram våra mål och där instruktörens ansvar för att vi ska kunna utföra övningarna gradvis flyttas till mig som förare och jag till slut självständigt ansvarar för utförandet. Kallas också för ZPD (Zone of Proximal Development)-diagnostisering.

Lev Vygotsky (1896 - 1934) anses vara grundaren till det vi inom pedagogiken idag kallar det sociokulturella perspektivet.

Utveckling och utbildning. Eller vice versa.

Den unga hunden jag har (snart 10 månader) får följa med och, om rätt tillfälle ges, jobba. Mest för att jag vill kontrollera var hon står i sin utbildning. Sist fick hon följa med på en mindre fasanjakt. Jag tog även med en rutinerad tik. Den unga hunden fick mestadels gå bredvid mig och hänga med under klappning och drev. Den äldre hunden jobbar under tiden som stötande framför mig och vid behov som apporterande. Det händer sig som så att den äldre hunden är ute och jobbar (stöter) och skytten ca 40 m snett framför mig skjuter på en fasantupp som landar ännu längre ut (eftersom skyttarna endast får skjuta bakåt) på harvad åker. Den unga hunden markerar utmärkt, fastän det är ett långt håll (ca 80 m) så bestämmer jag mig för att låta henne hämta den. Jag riktar in henne och skickar. Hon far rakt i riktning och rätt fram, plockar upp utan att tveka, vänder och är på väg in. Då händer det som helst inte bör hända med en ung ofärdig hund. Det flyger ut ännu en tupp som skytten skjuter. Denna tupp faller ca 5 m från min unga hund som är på väg in, på ca 60 m håll från mig. Hon viker av från sin väg mot mig, fram till sist fällda tupp – byter och fortsätter sedan mot mig. Hon har ignorerat min inkallning som ljuder så snart jag ser hennes tanke. Den äldre hunden kommer strax bakom henne, plockar upp den första tuppen och kommer inåt även hon.

Nu måste jag ju som förare fundera lite snabbt... Vem är att skylla för den uppkomna situationen? - Jo, jag. Ingen annan!

Vad gör jag då just nu? - Jo, jag bestämmer mig för att ta emot tuppen som den unga hunden kommer in med, precis som om det hade varit en helt vanlig (felfri) apport. Därefter kopplas hon upp. Sedan tar jag emot den äldre hundens tupp.

Vad gör jag med situationen? – LÄR av den! Eventuella misstag hinner inte befästas på ett utförande. Däremot ger det mig möjligt att reflektera över utförandet, lära av situationen och träna vidare med en annan infallsvinkel.

Nu vet jag tre måste-tränas-saker.

1. Inkallning. Inkallningen måste ökas upp ett snäpp. En inkallningssignal gäller – oavsett – i alla lägen. Det är dags för att den unga hunden att få ett krav på detta.

2. Byte. Eller att inte byta egentligen. Jag kommer arbeta under kontrollerade situationer med dummys för att träna att upphämtad ska in först, oavsett vad som faller/händer på vägen in.

3. Förandet av två (eller flera) hundar. Både matte och hundar behöver tränas på att det inte bara är en hund som jobbar. Det är mestadels så att jag har två (eller flera) hundar jag för samtidigt under jakt. Kanske gör de också olika saker. Men handen på hjärtat - Hur ofta tränar jag mig (och dem) på och för det? Inte särskilt ofta. Därför blir det ändring på det nu.

 

Så här gillar jag att jobba. Lägg en grund, testa, utvärdera och reflektera – jobba vidare. Håll din målbild klar men kom ihåg att vägen inte är rak. Vill jag ändra något – ändrar jag på mig själv. Hunden har sina förutsättningar och sina mentala egenskaper. Dessa kan jag inte ändra – men jag kan ändra hur jag lägger upp träningen och därmed även nå en förändring i hur hunden beter sig. Utbildning och utveckling med ett relationellt perspektiv!

If a dog can´t learn the way we teach, maybe we should teach the way they learn

Många gånger när jag träffar ekipage, det kan vara på längre kurser eller vid enstaka tillfällen, så brottas föraren med någon form av problem. Det blir helt enkelt inte som föraren tänkt sig. Ofta tänker man att det är hundens fel. Det är oftast väldigt jobbigt. Jobbigt att komma ur, tankemässigt. Det är också något jag möter i skolvärlden. Där är det ofta ett kategoriskt synsätt som är dominerande. Det innebär att elevens svårighet främst ses som sammanhängande med det som karaktäriserar individen (Skolverket, 2011). Persson (2007) menar att det kategoriska perspektivet innebär att svårigheterna anses som en effekt av låg begåvning eller svåra hemförhållanden. Jag funderar på hur det påverkar i andra sammanhang - det kategoriska perpektivet alltså. T. ex i hundträning. Om vi byter ut ordet elev mot hund. 

Vi byter perspektiv - mot det perspektiv det sker en långsam förskjutning mot. 

I det relationella perspektivet läggs vikten vid vad som händer i förhållandet/relationen/samspelet/interaktionen mellan individer. Förståelsen för vad som sker finns alltså inte i en enskild individs uppträdande, utan svårigheterna ses ur ett socialt och/eller miljörelaterat perspektiv (Persson, 2007; Skolverket 2011). Förutsättningarna påverkas alltså av omgivningen och miljön. 

Jag har lånat ett citat från Ignacio Estrada och gjort om det lite - If a dog can´t learn the way we teach, maybe we should teach the way they learn. (Jag har bytt ut ordet child mot dog). 

Alltså, om vi skiftar perspektiv. Om vi istället kan se på hundträning (lärande) med ett relationellt pespektiv. Vart tar det oss då?

Jag och en av hundarna som hjälpt mig skifta perspektiv i mitt lärande.

 

Ur ett specialpedagogiskt perspektiv

Inom specialpedagogik finns det olika teorier och perspektiv. Jag tror att det som avspeglar sig i skolan även speglar verksamheter i samhället. Någon gång ska jag gå igenom de olika perspektiven och ge exempel på situationer på respektive perspektiv. Denna gång vill jag bara lyfta något som gör mig beklämd mellan varven. Det sker i möten mellan människor, på sociala medier och i "verkliga livet".

Hur jag som specialpedagog (instruktör tillika pedagog) ser på min yrkesutövning (undervisning tillika instruerande) och de elever (ekipage tillika hundar och deras förare) som jag kommer i kontakt spelar stor roll i mitt handlande. Nilholm (2008) menar att perspektiv inte är något som är knutet till mig som individ utan bör ses som något som utvecklas i specifika sammanhang och som sker i samspel och kommunikation med andra människor.

Ägare/Förare som ännu inte lärt sig så mycket, som kanske precis har börjat eller är på gång att börja sin hundägande/tränande bana, ställer relativt ofta frågor. Väldigt naturligt – som ny är du ofta nyfiken och vill lära dig. Ibland ställs dessa frågor på sociala medier. Där finns många som svarar. Engagemanget är stort. Den gemensamma kunskapen är enorm. Därför blir jag så beklämd när jag ser hur en del svar utformas.

Låt säga att jag är ny. Låt säga att jag har en helt annan bakgrund. Det betyder att mina referensramar för de termer som används inom min nyss påbörjade eller på-väg-att-påbörja bana inte är samma som för den som har mer kunskap än jag. Bästa sättet att lära sig är att börja kommunicera. Det gör redan barn i nyfödd ålder så varför inte som äldre fortsätta med ett vinnande koncept? Jag talar om att jag är ny, ställer en fråga och använder de termer som finns i min referensram sedan tidigare. Aj! Fy skäms! Genast får jag en stor mängd svar som ifrågasätter min kunskap och kompetens. Föga förvånande – jag ställde ju en fråga utifrån den kunskap jag har och min vilja att lära mig mer. Ibland ges även dessa svar av människor med stor erfarenhet i branschen. Uppfödare, utbildare, instruktörer – sådana grupper med gedigen kunskap att kunna dela med sig av. Att svara på en fråga från någon som är ny – eller att kommentera ett inlägg från någon som är ny kan göras utifrån olika perspektiv. Jag föreslår att nästa gång du gör en kommentar eller ett inlägg – fundera över om det är ett lärande inlägg. Den du kommenterar eller det du gör ett inlägg på – kan det bli ett lärande av din replik? Är det vänligt eller i alla fall respektfullt utformat? Om inte – låt bli! Och du som får kommentaren eller läser inlägget - jag hoppas att du tar mod till dig och fortsätter fråga - det är enda sättet att lära! Fråga, och jag hoppas att du får svar av någon där du ges respekt för dig som individ!

Att hjälpa till, visa och fundera tillsammans ger möjlighet till lärande. För alla inblandade!

Markeringar, som jag tänker dem.

Idag, eller igår faktiskt, började jag med markeringar som kastades av andra än mig själv till min yngsta hund, nu 9 månader. Vi tränade också tillsammans med andra (i grupp) för första gången igår.

Jag tänkte börja med min definition av markeringar. Vad är en markering? För mig är en markering något som hunden ska se och/eller höra och komma ihåg. Själv, utan min hjälp. Vägen dit kan se lite olika ut. Med den valpen, numera unga hunden, som jag arbetar med för tillfället så har jag först koncentrerat mig på att kunna skicka henne i riktning som jag önskar och genom olika terränger (terrängbyten). Nu när det fungerar tillfredsställande för hennes ålder har jag valt att gå vidare och börja träna markeringar. Vi var två ekipage som gick ut i en kuperad och delvis beväxt hagmark. Vi gick parallellt med ca 20 meter mellan oss. Med oss hade vi olika typer av dummys. Först tog jag av kopplet. När vi arbetar vill jag att hon ska kunna gå bredvid mig, lugnt och behagligt, oavsett vad som händer. Detta gående har vi tränat sedan hon var valp och jag är rätt säker på henne i det avseendet. Första kastet som gjordes av den andra personen föregicks av lite läte för att rikta uppmärksamheten åt rätt håll. Vi gör också ett stopp där jag sätter ner hunden, innan kastet för att hjälpa den unga hunden att behålla stadgan vid kastet på traven. Se filmen här. Som ni ser så väntade hon inte riktigt som hon borde på sitt kommando. Tidigare har jag skrivit att jag inte bryr mig om det med just denna individ och förklarat varför, så det tänkte jag inte göra igen. Jag väljer alltså att låta henne hämta den dummy hon markerat och tar emot henne som sig bör, ”tack för dummyn, du är fantastisk som hämtar den åt mig”. Nästa kast är det min tur att göra. Jag stannar och sätter ner min hund, kontrollerar att min hund är i det motivationsläge jag vill – alltså lugn och behaglig, därefter gör jag mitt kast. Min hund får markera kastet men inte hämta, det är den andra hundens uppgift. Min hund får titta på och se hur den andra hunden arbetar men inte mer. Därefter får hon kommando att vi ska gå framåt igen och så fortsätter vi. Nästa film visar kast nr 8, dvs min tiks fjärde markering som hon får hämta. Som ni ser får hon markeringen under gång och med något lite läte till hjälp för uppmärksamheten. Hon förhåller sig lugn och behaglig under gång, går där jag vill på det stora hela, markerar, hämtar och lämnar av utan att jag kan anmärka på det. Här avbröt vi övningen och gick hem. Varför – för jag hade uppnått det jag ville med övningen.

Reflektion: Första gången som vi gör en form av mini-walk up. Börjar som helt grön, avslutar en god bit på väg. Har ett behagligt sätt under hela övningen.

Att tänka på: Till nästa gång behövs mer variation. Hon (och jag) ska inte veta att vartannat kast är vår apport. Det kan vara varenda, vart tredje eller inget alls. Vi kan också öka lite längd på markeringarna, lägga till olika terränger som dummyn landar i och skott.

 

Kontrollskick del 3

I förrgår var jag där en kort sväng och gjorde två skick. Först ett test där jag satte henne kvar på kullen och gick fram själv och slängde ut. Det utförde hon helt ok med tanke på att vi hade ett helt nytt ekipage med oss som tränade på avlämningar bakom ryggen på oss. Hon behövde påminnelsekasten för att kunna göra skicket. 

Idag tog jag åter med den yngre hunden, i dagarna 9 månader, till samma ställe som vi arbetat med nu ett tag. Idag hade jag fått hjälp att lägga ut mina 4 dummys. Detta gjordes genom att kasta in dem i området från vägen som går utanför hagen. Idag fanns alltså ingen färsk vittringsgata fram till dummysarna. Inte heller hade hunden fått sitta och titta på när jag gick fram och kastade ut dem. Detta gjorde också att jag inte visste exakt var dummysarna låg, bara i vilket område. Vi går längs med kanten upp till kullen. Även den äldre hunden är med. Jag tar fram Knastra för skicket. Lite nervös är jag allt, ska jag behöva kalla in henne igen och laga linjen? Är det för tidigt eller har jag skapat tillräckligt många minnesbilder av dels målområdet och dels själva tecknet för skicket?  Filmen visar förloppet. 

Reflektion: Lite osäker i början men ändock så vet hon vad tecknet innebär och springer framåt i den riktning jag visat. Sedan är det precis som om hon hittar minnesbilden och låser på målområdet. Väl så gör hon ett bra jobb som gör mig mycket glad. 

Nu då? Skick och närsökssignal ska nu få vila ett tag. Markeringar kommer åter att vara i fokus. Vi ska använda oss av olika sorters markeringar; en del som jag kastar själv, en del som kastas av andra, några som skjuts ut med apportkastare, i olika sorts terräng och med terrängbyten och olika föremål. 

Kontrollskick del 2

Återigen traskar jag iväg med radarparet, den yngre och den äldre. Deras plats blir uppe på kullen.

Tittar man riktigt noga ser man två svarta prickar på kullen till vänster om huset i bilden.

Jag tar och går fram till bäcken (dvs övergång nr 2). Tittar ni noga ser ni i alla fall en dummy (det finns fyra).

Jag väljer att lägga ut flera dummys då jag är tämligen säker på att den yngre hunden inte byter. Fortfarande hjälper jag henne också genom att ge inkallningssignal direkt hon lyft upp en dummy. Fortfarande måste jag känna min hund och veta hur den fungerar för att träningen ska bli optimal. Efter att jag har lagt dummysarna går jag tillbaka upp till hundarna. Därefter så skickar jag den unga hunden.

Ni ser också hur jag jobbar med henne när hon är på ingående och hur jag visar var jag vill ha dummyn. Bjuden till mig och lämnad i handen. Efter denna check som hon bestod med bravur så fick hon uppgiften att stanna på platsen bakom mig och så gav jag den äldre hunden ett par jobb. Jag är nöjd med den yngre hundens arbete idag. 

Nästa tillfälle planerar jag att ha lagt ut dummys innan jag tar med hundarna dit. Det finns möjlighet att lägga ut dem från andra hållet, vilket innebär att det inte kommer att finnas någon vittringsgata. Då får vi se hur det går.

Kontrollskick - har jag grundat minnesbilden tillräckligt?

Igår gick jag ut för att kontrollera om minnesbilden var tillräckligt grundad. Som förra gången var det den äldre och den yngre hunden med.

Jag gick raka vägen upp till kullen och satte hundarna. Sedan gick jag själv ner och la ut dummysarna. Därefter raka vägen upp till hundarna igen. Jag förberedde den unga hunden för skick och skickade. Som ni ser på filmen så har hon inga problem med att ta kommandot och själva skicket. Väl framme vid bäcken tar det stopp och hon börjar springa utmed kanten på bäcken. Jag väljer att sluta att filma och koncentrera mig på att kalla in henne istället. Bakläxa för mig. Jag provar att ta den äldre hunden och skickar denna för att ge den yngre en bild av att man fyndar i slutet. Den äldre hunden gör vad den ska, men när jag skickar den yngre blir det stopp på vägen igen. Jag tar in henne igen. Väl inne tar jag henne vid min sida och vi går fram tillsammans och skapar ny minnesbild, dvs jag kastar en dummy som hon får se och därefter apportera. Däreftr kastar jag igen. Vi vänder ryggen till och går tillbaka till vår kulle. Därifrån gör jag om skicket och nu fungerar det. Jag provar att skicka igen utan ny minnesbild (första gången la jag ju ut flera stycken) och det blir stopp igen vid bäcken. Jag tar in och vi gör om minnesbildsproceduren igen. Skicket sitter och sitter även gången därefter utan ny minnesbild. Nu går vi hem! Imorgon blir det ny kontroll av mitt skapande av minnesbilder. Ska se om vi kommer fram till återkallandet av minnet.

 

Fortfarande en lek..

för vissa... för andra mer av varan "kan själv".

Idag tog jag paus från julens bestyr och gick ut med fyra dummys och en dummyboll. Två hundar hade jag med mig också, en äldre (4,5 år) och en yngre (8,5 mån). Ny mark gick vi till. I alla fall för den yngre hunden. Övningen lades upp som jag brukar vid skick. Marken bjuder på fler svårigheter. Det är en kuperad hagmark med två diken varav en (den sista är mer av en forsande bäck). Jag gick upp på en kulle och satte den äldre hunden. Den yngre hunden tog jag med i koppel och så gick vi den tänkte sträckan som jag sedan skulle skicka i. Vi passerade över första diket och stannade innan det andra. Där satte jag ner hunden, tog av kopplet och kastade över en dummy. Därefter fick hon kommando att hämta den. Hon utför det jag ber henne om på ett frejdigt sätt och lämnar i hand. Hon får sätta sig ner igen. Jag kastar nu ut en dummy till. På med kopplet och vänder om och går tillbaka upp till kullen där den äldre hunden väntat. Jag sätter den yngre hunden vid min sida. Sedan sker som följer i filmen. Som ni ser så hinner hon gå innan kommandot "Knastra" kommer. Det syns på henne att det blev fel, hela hon blir böjd åt höger ett par meter fram innan hon sedan rätar ut sig och springer vidare. 

Reflektion: Vems fel är det att det blir fel? Mitt såklart! Hur väl känner jag min hund - vad ska jag göra nu? Jag känner min unga hund som en försiktig ung dam som fruktansvärt gänra vill göra rätt. Jag bestämmer mig fort för att inte göra någon affär av det hela. Hon får göra jobbet klart. Hon fixar ju det jag ville prova: dvs skicket, längden, terrängen och båda dikena. Trots att hon gör det med en mycket ungdomlig stil som säkert kommer att trötta ut henne i längden. Jag tänker att hon växer till sig, även i sitt rörelsemönster. Jag kommer att göra om övningen, lite svårare. Då kommer hon inte att gå innan kommandot, det ska jag se till genom att vara mer fokuserad och koncentrerad på henne.

Vad händer sen: Vid nästa dummyutläggning lämnar jag båda hundarna stanna uppe på kullen. Jag går själv fram till dike nummer två och slänger ut flertalet dummy. Jag vill kunna skicka den yngre hunden och samtidigt ha kvar för att kunna skicka den äldre.

Skick nummer två, yngre hunden. Som ni ser så blir det rätt. Väl över andra diket får hon jobba lite innan hon hittar dummy. Hon lyssnar dock fint på söksignal - väl matte blåser den vid rätt tillfälle. Dvs när hon har en chans att få vind av dummyn. 

Jag vill verkligen poängtera att det gäller att känna det hundmaterial man jobbar med. Denna unga dam har fortfarande inga direkta krav. Jag ser det fortfarande mer som att vi leker apport när vi är ute. Hon tar sina riktingar när jag skickar henne. Hon markerar helt ok och bjuder ibland på att visa att hon kan dubbelmarkera. Det som inte är diskuterbart är inkallningen och gå fint. Utifrån de enkla förhållningarna så lekar vi vidare i apportern - vi får se hur långt det går innan vi behöver prata om att det är som matte vill ha det - oavsett. Men så länge hon bjuder mig det så behöver jag ju inte kräva. Förhoppningsvis så har vi skapat så goda vanor sedan att vi inte behöver diskutera vems sätt som ska gälla alltför mycket.

Den äldre hunden fick också några skick. Hon passade på att visa att hon är väldigt observant på stoppsignalen. Hon tog också tillfället i akt och visade att pekade matte höger - ja då sprang hon vänster. Men det är en annan lektion vi får ta det vid. Den damen behöver påminnas om vems sätt som gäller - hon har en helt annan sammansättning av sina mentala egenskaper.

Att ta tillfället i akt

Igår gick vi ut för att leta oss en adventsgran. Jag tar de två hundarna jag lägger mest tid på just nu med mig så klart. Även tre dummys och visselpiporna (en till varje hund - olika) hänger med. Vi går bara tvärs över vägen där det har röjts i en plantering och jag sett att det finns både gran, tall och en fin öppning att ta ett par kast (markeringar) i. Båda hundarna går fint vid sidan. Båda vill gå närmast benet så en går på höger sida och den andra på vänster. Så länge de går i rätt position så har jag bestämt mig för att inte bry mig om den saken. Arbetet utgår dock alltid från vänster sida.

Den yngre hunden sitter längst ut, den äldre sitter närmast. Varför? De placerade sig så och jag känner mig tillräckligt säker på den yngre hundens stadga för att låta den sitta ytterst. Annars hade jag placerat om dem. 

Bilden nedan visar området där jag kastar en dummy till vänster i bild och den andra höger i bild.

Jag har valt att hålla avstånden ganska korta, marken lutar och är kuperad och det finns gott om hårvilt i marken. Tanken är att låta stadgan övas genom kast då båda hundarna sitter vid sidan. Därefter att med namn skicka den yngre hunden. När den är på väg in med sin dummy är tanken att skicka den äldre hunden på dummy nummer två så att den yngre hunden får träna på att möta hund på väg in.

Så blev det dock inte. Varför? Vi tittar på en film på den yngre hundens arbete.

Jag hinner inte få kameran att starta innan kastet av dummy nr 1 till vänster (kalla fingrar och seg kamera i kylan) men tittar ni noga tror jag att landningen ses. Därefter kan ni följa kast nummer två och skick av Knastra (den unga hunden). Titta noga på henne när hon har plockat upp dummyn och börjar springa in till mig. Hon vrider huvudet åt vänster. Där och då bestämmer jag mig för att låta henne prova på den vänstra dummyn. Med sin huvudrörelse visar hon mig att hon kommer ihåg även den.

Den äldre hunden kommer att få stå tillbaka och träningen med att möta en annan hund på sin väg in för den yngre kommer jag att göra vid ett annat tillfälle. Jag tar emot den högra dummyn och vrider upp henne med hjälp av mitt kroppspråk mot den vänsta dummyn och så skickar jag henne igen. 

Ibland måste man improvisera när man ser att förutsättningarna helt plötsligt ges. Är dubbelmarkeringar något jag kommer att börja träna på nu regelmässigt? Nej, inte alls, men ges tillfälle dvs jag ser att hon visar att hon kommer ihåg så är det en annan sak. OM/När jag bestämmer mig för att träna dubbelmarkeringar så skulle jag jobba med minnesbilder, skapa sammanhang och återkalla minnet för att därefter jobba för att automatisera kunskapen. Men jag tycker att hon är för ung ännu. Jag vill inte ställa de kraven på henne än.

Planera och lägg upp din övning så att du kan anpassa efter de små sakerna som sker under tiden du genomför övningen.

Den äldre hunden - ja hon fick en trippelmarkering istället. Den kom också med på film. Då fick den yngre sitta passiv bredvid. Det blev bra det med. 

Mall och minne - som utlovat

Först lite repetition. Hur kan Fokusera, Skapa minnesbild, Skapa sammanhang, Återkalla minnet - påminna och Upprepa strukturerat sammankopplas med Varför, Vad, Var, Med vem, När, Hur, Hur länge, Hur mycket, Sen då. Jo det handlar om hur du lägger upp din förberedelse och träning. 

Vad får jag när jag kombinerar dessa? Om jag har gjort rätt - då når jag det (del)mål jag satte upp med min träning. Tänk på att en trappa inte kan tas i ett språng. 

Jag sa ju att jag skulle beskriva hur jag skapat en koppling, en visuell helhetsbild och därefter automatiserad kunskapen i ett viss sammanhang (som ett delmål i ett större sammanhang). Nu ska jag försöka förklara. 

Med den äldre valpen (7,5 mån, snart dags att kalla unghund) så har jag ju gjort ett par markeringsträningar. Hur dessa har gått till är beskrivet i främst "Hur mallen kan användas". Igår återvände jag ännu en gång till samma plats - genom staket och över diket. Jag hade tagit med mig en annan förare och dennes hund. Båda är kända av mig och den äldre valpen sedan tidigare. Dvs jag vet att jag kan koncentrera mig på mitt förande av hund och jag vet hur den andra hunden och dennes förare fungerar. Jag vet också att de båda hundarna fungerar ihop. Först kastade jag min markering. Sedan kastade den andra föraren sin. Därefter fick min äldre valp hämta sin markering. När den var lämnad i hand så fick den andra hunden hämta sin. So far so good - och ganska lika det vi gjort innan. Nu tog vi och kastade igen, varsin dummy. Därefter vände vi på klacken och gick en annan riktning än vi tränat tidigare, dvs vinkel mot vårt målområde blev en annan.Vi gick kanske 30 m (något jag måste bli bättre på - att komma ihåg att stega så att jag vet ungefärliga avstånd) innan vi vände upp.

 

Min äldre valp fick ett SITT. Jag tog av kopplet, tog fram min hand och sa hennes namn - Knastra, lite högre än vanligt - sträckan är ju lite längre än vad vi övat tidigare (bra tips som jag fått av Åsa Norrby - ju längre sträcka du vill att hunden ska springa ju mer motor måste du lägga i - öka röststyrkan lite. Funkar jättefint på alla hundar jag tränat/r).

Knastra springer raskt och frimodigt i den riktning jag skickat. Hon hoppar genom staketet och över diket. Kopplar på näsan vid sökdär-signalen. Hittar sin dummy och kommer in. Bjuder dummyn och lämnar i hand. 

Fokusera - hon får sitta lugnt bredvid när jag kastar markering.

Skapat minnesbild - jag har presenterat aspträden bakom diket som dummyområde. 

Skapat sammanhang - först titta, sedan hämta vid kort avstånd. Sen titta, vända bort och gå en bit och därefter hämta vid längre avstånd (samma sträcka som bara förlängs).

Vad och var - är fortfarande lika som tidigare.

Med vem - varieras men väljs med omsorg.

När och Hur - lika som tidigare.

Hur länge - max 10 min.

Hur mycket - en gång rätt, dags för koll om jag lagt pusslet rätt de andra dagarna.

Alltså koppling skapad - visuell helthetsbild gjord och kunskap automatiserad, eller? Nja, faktiskt så kan vi inte säga att kunskapen är automatiserad ännu. Nu behövs ett skick där den äldre valpen bara får följa med, titta på kastet, gå en ännu längre sträcka och sedan bli skickad. Fixar den det - då har vi automatiserad i denna övning och har kommit en bit på väg mot målet. Då är det dags att byta område. Tecken och signaler fungerar. 

Idag var jag faktiskt ut för att se hur det var med automatiseringen. Tyvärr laggade kameran lite i skicket. Först får ni hänga med vid lite följsamhet och se promenaden fram till markeringen.

Därefter följa själva skicket

Och ja - jag berömmer min äldre valp mycket när hon gör rätt. Det förtjänar hon!

Mall och minne

Hur kan Fokusera, Skapa minnesbild, Skapa sammanhang, Återkalla minnet - påminna och Upprepa strukturerat sammankopplas med Varför, Vad, Var, Med vem, När, Hur, Hur länge, Hur mycket, Sen då. Jo det handlar om hur du lägger upp din förberedelse och träning. 

Vad får jag när jag kombinerar dessa? Om jag har gjort rätt - då når jag det (del)mål jag satte upp med min träning. Tänk på att en trappa inte kan tas i ett språng. 

Jag ska beskriva hur jag skapat en koppling, skapat en visuell helhetsbild och därefter automatiserad kunskapen i ett viss sammanhang (som ett delmål i ett större sammanhang). Men inte idag - vi hörs imorgon igen!

Hur mallen kan användas

Varför: Syftet är att lära sig - ja, vad är det du vill att din valp/hund ska lära sig? Tänk smått men glöm inte ditt helhetsmål.

Mitt helhetsmål: Min valp, 7,5 mån, ska bli ett arbetsredskap under de apporterande jakter jag är på. Se exempel på bilden nedan där den äldre hunden sitter redo och väntar på kommando.


Delmål idag: Hundtolerans, kunna följa vid sida, träna på att markera vid terrängbyte.


Vad: Vad är det du vill att din valp/hund ska kunna och var (i vilket/vilka sammanhang) ska den kunna det. 

Kunna vara med i alla lägen, med on och off knapp, följa mig, markera och apportera i alla uppkomna situationer under jakt.

Var: Var ska detta tränas/läras in. Inne? I köket? Vardagsrummet? Hallen? Ute? I skogen? I mosse? På vall? I vass? Osv

Ute i hagmark denna gång.


Med vem: Ska ni vara ensamma, du och valpen/hunden? Ska ni vara i grupp? 

Idag med annan äldre hund bredvid under följsamhetsträningen. Ensam vid markeringar vid terrängbyte.


När: Bestäm en fast tid för träning, dag och klockslag när träning ska börja.

Måndagförmiddag vid 10.

Hur: Vad är det du behöver för att utföra träningen och har du några givna instruktioner som du ska följa.

Med hjälp av kroppsspråk, handtecken, intonation, dummys, visselpipa

Hur länge: Bestäm även en sluttid på din träning.

Följsamheten: tills den andra hunden har uppnått sitt dagsmål.

Markeringar vid terrängbyte: När bytet av terrängen inte är till något bekymmer för markeringen.


Hur mycket: Har du tänkt dig en (eller flera) övning (ar) så bestäm redan från början hur många repetitioner du tänker dig att det ska vara. Eller bestäm dig att när valpen/hunden gör på ett visst sätt så ska du avsluta.

Borde inte ta fler än 5 markeringar. När markering vid terrängbytet går utan bekymmer gör vi ett kast till, vänder rygg och går därifrån ca 20 meter, vänder upp igen och gör ett skick.


Vad händer sedan: Vad ska du göra när ni är klara med övningen? Ska du skriva en träningsdagbok om vad ni gjorde och hur det gick för att kunna reflektera och utveckla övningen till nästa gång? Eller ska ni busa/gå en promenad/ ta en fika? 

Hemgång till hundben och människofika.

Reflektion: Min unga tik är följsam, kan vara stilla och tyst vid sidan när annan hund arbetar, visar ett visst intresse för vad den andra hunden har med sig in och ska lämna av. Hon har svårt att markera och ta sig genom terrängbyte (som i detta fall var genom ett staket och över ett dike) och behöver lite extra tid - löser det dock utan förarstöd. Hon är duktig på att följa skick-riktning och kommer ihåg minnesbilden som vi tränat vid markering/terrängbyte. 

Träna mer: Markeringar. 

Hur: Just nu tänker jag tennisbollar under ensampromenad. Då och då kommer en tennisboll och det gäller att hon är uppmärksam på att något kan hända. Kan det bli så att hon hämtar utan kommando - ja, mest troligt. I detta fall bedömer jag att den unga tikens förmåga att markera kan tränas till förmån för stadga. Min tolkning av hennes egenskaper och beteende gör att jag väljer att inte propsa på stadga i dessa tennisbollsövningar. 

Önskar dig all lycka till med ditt användande av mall och reflektion!

 

 

Träning på riktigt - tredje gången med på jakt

Eller det går inte alltid riktigt som man tänkt sig. I alla fall så fick valpen följa med ut i skarpt läge igen. Med ben. Med oss hade vi även två andra för valpen väl kända hundar. Två hundar som jag är mycket van att arbeta och jaga med. De två vuxna hundarna satte sig tillrätta och valpen la sig ner och började tugga ben. Eftersom jag visste sedan förra gången att valpen hanterade situationen bra tog jag även av kopplet men var beredd ifall jag skulle behöva koppla upp henne igen. Flog och efterföljande skott kom. De vuxna hundarna fick börja arbeta. Valpen släppte benet och tittade intresserat på när de vuxna hundarna växelvis arbetade. Till sist blev det lite för intressant när en av dem kom för inleverering och jag fick mild men bestämt påtala att anden som blev inlevererad var min och ingen annans. Lugnet återfann sig. Alla tre hundar satt hos mig. En fågel faller ganska nära, en enkel markering, inget annat som stör. Jag ser att valpen markerat nedslaget. De vuxna också, det finns backup ifall att. Ska jag? Jag bestämmer mig för att skicka. Valpen springer ut, plockar upp, kommer in och lämnar i hand. Det gick ju bra det där. Vi fortsätter med de vuxna hundarna i arbete. Plötsligt faller en fågel relativt nära igen. Valpen är lugn och har markerat. Jag bestämmer mig för att skicka igen. Tar upp kameran och filmar en snutt. Ja, hon får otroligt mycket beröm. När hon är på väg in kommer ett nytt flog och skott därtill. Hon har inte en tanke på något annat än att apporten ska in till mig. Det SKA hon ha kred för, 6 månader gammal.

Nu skulle vi ju ha gått hem. Men vi var ju inte klara. Nästa gång jag skickar en av de vuxna hundarna observerar jag inte att valpen lättar i baken. Väl uppe och ifrån mig ett par meter så finns ingen kanal att anropa som fungerar. Jag får helt enkelt vänta och se på när det ena felet efter det andra sker. Hon hänger efter den vuxna hunden, hon försöker sno ur munnen på den, hon hinner vara en sväng förbi nästa apportör och hälsa på dennes hundar, hon springer tillbaka och letar rätt på den vuxna hunden under arbete igen, den vuxna hunden gör kardinalfel (byter vilt) och valpen plockar upp viltet som den vuxna hunden bytt. Nu kommer två hundar in med vilt. Jag tackar och tar emot, det är ju inte valpens fel att detta hänt, det är mitt. Sedan kopplar jag upp valpen (och den vuxna hunden som inte skött sig). Ser till att ordning och lugnet återfinner sig. Låter den andra vuxna hunden arbeta resten av vattnet. Tar så småningom av valpen kopplet igen och håller fokus på att lugn och ro råder. Efter en stund faller en fågel relativt nära igen. Jag ser till att alla andra hundar finns där de ska, skickar valpen som markerat fint och gör ett bra jobb med hämtning och inleverering.

Summa summarum - Håll energinivån där du vill ha det. Går det fel så hetsa inte upp dig - det är inte förstört. Men rigga om så att inte samma sak kan hända igen. Ge ny chans när förutsättningarna är de rätta. Bestäm dig innan vilka kriterier som gäller för "när förutsättningarna är de rätta". Var i situationer där du känner dig trygg. Gå alltid tillbaka till grunden och avsluta så. 

Träning - på riktigt

Jag har ju haft med valpen på samtliga jakter under hela hösten. Inför hösten har jag förberett henne. Ni har tidigare kunnat läsa om hur. Nu tänkte jag bjuda på lite av vad vi har varit med om. 

Prio ett har varit att hon inte ska förknippa jakterna med något som är hennes uppgift. Hennes uppgift har varit att tugga ben, på plats, under flog och skott, under de andras arbete.

Detta är bilder från första gången valpen fick vara med på pass.

Det börjar bra, benet i munnen och lite lagom fokus.

 

Har är benet utspottat. Ni ser att hon är kopplad, annars hade hon inte varit kvar hos mig. På blicken ser ni också att hon inte är helt nöjd, vi har haft en diskussion med hur man faktiskt INTE får göra (kasta sig i vattnet så matte nästan åker i för att man vill efter den äldre hunden). Efter denna gång sa jag "inte fler gånger denna säsong". Hon tyckte det var superspännande när den äldre hunden började jobba. Jag fick ta fokus på att hålla energinivån på den lägre delen av skalan och bestämde mig raskt för att styra den äldre hunden från lite längre håll i från området så att valpen fick lite annat att fokusera på. Nästa vatten fick valpen stanna i bilen, tugga sitt ben och bara ta det lugnt. Vilket fortfarande fungerade utmärkt trots energin precis innan. 

Aldrig mer... Ni vet ju hur det funkar. Efter ett par gånger med fortsatt exemplariskt uppförande vid samlingar och i bil så... måste man ju bara prova igen.

Nu visste jag lite mer vad jag hade i snöret när det blev skarpt läge så jag var lite mer beredd på vad jag skulle fokusera på. Tuggben var fortfarande med. Hon gillar att tugga ben. Fokus låg på att vara med, inte störa eller störas av det som händer. Skytten jag satt med var en människa som både jag och hundarna kände så jag kunde helt och hållet fokusera på den yngre hunden. Den äldre hunden kan jobbet och om så behövdes kunde skytten skicka så att jag kunde fokusera på, vad jag förväntade mig, den lilla odågan. Hon som faktiskt blivit nästan en dryg månad äldre. Det kan betyda mycket skulle det visa sig. Vi började i koppel.

Valpen tyckte att det var häftigt när den äldre hunden gick ut på jobb och även när hon kom tillbaka. Vänligt men bestämd fick valpen lära sig att det var mina fåglar.

Intresse för dem fick man visa men inte mer. Till slut tyckte hon att det hela var så där, hon la sig ner och kopplade av helt och hållet och hon kunde ligga lös. Jag hade uppnått målet för dagen, film.

Om Tredje gången - kommer snart

 

 

En mall att arbeta efter

Varför: Syftet är att lära sig - ja, vad är det du vill att din valp/hund ska lära sig? Tänk smått men glöm inte ditt helhetsmål.

Vad: Vad är det du vill att din valp/hund ska kunna och var (i vilket/vilka sammanhang) ska den kunna det. 

Var: Var ska detta tränas/läras in. Inne? I köket? Vardagsrummet? Hallen? Ute? I skogen? I mosse? På vall? I vass? osv

Med vem: Ska ni vara ensamma, du och valpen/hunden? Ska ni vara i grupp? 

När: Bestäm en fast tid för träning, dag och klockslag när träning ska börja.

Hur: Vad är det du behöver för att utföra träningen och har du några givna instruktioner som du ska följa.

Hur länge: Bestäm även en sluttid på din träning.

Hur mycket: Har du tänkt dig en (eller flera) övning (ar) så bestäm redan från början hur många repetitioner du tänker dig att det ska vara. Eller bestäm dig att när valpen/hunden gör på ett visst sätt så ska du avsluta.

Vad händer sedan: Vad ska du göra när ni är klara med övningen? Ska du skriva en träningsdagbok om vad ni gjorde och hur det gick för att kunna reflektera och utveckla övningen till nästa gång? Eller ska ni busa/gå en promenad/ ta en fika? 

Syfte och mål är viktigare än vad man tror. Ha en målbild klar från början - men kom ihåg att den alltid kan ändras utmed vägen.

 

Att förbereda en valp

Alla vill väl ha den där (jakt)hunden som sitter lugnt och stilla, väntar på sin tur, kan hänga med på allt - var som helst, är tyst, inte stör, inte märks om den inte ska märkas - ja, ni kanske är med på vad jag menar. Men handen på hjärtat - förbereder vi hunden för detta? 

Jag har en valp hemma nu, snart fem månder. Eftersom jaktsäsongen har dragit igång så behöver hon ju kunna hänga med, eftersom dagarna kan bli långa. Vad behöver hon då kunna för detta? Jag vill ju att hon ska vara allt det där som jag skrev ovan och helst lite till. Men kommer det av sig själv - icke!

Hennes uppväxt har präglats av att förberedas inför säsongen och det slutmål jag har - en fullgod apportör. Från början såg jag att hon gillade att tugga ben. Det har jag uppmuntrat då det kan vara en god sysselsättning om hon kommer att behöva vänta, kanske ensam, i bilen. Bilåkande har också tränats. Korta turer, längre turer - bara få hänga med och åka bil utan att det händer något annat än att hon får komma ut för en snabb rastning. Hon har också fått träna på att gå upp tidigt, med full utrustning för jakt, utan att det hänt något annat än en fågelskådning eller frukost i det gröna. Ibland har vi haft med en vuxen hund som kan figurera som förebild. Att träffa andra hundar och människor ska vara invant, att de inte är hennes att kontakta också.

Nu har hon varit med ett par dagar på jakt. Hon åker bil tyst och lugnt. Hon är stilla vid min sida när jag tar ut henne vid samlingar med många människor och främmande hundar. Hon är lärd att de andra hundarna och människorna inte är hennes uppgift att kontakta. När jag lämnar bilen ger jag henne ett ben att sysselsätta sig med. Det är tyst och lugnt i bilen under jakt med skottlossning. Hon är alldeles lugn och väntar på sin tur att få komma ut när jag kommer till bilen. Ibland har hon varit ensam, ibland haft sällskap bredvid. Vid ett av tillfällena har hon fått följa med till sjön efter avslutad jakt och fått "hitta" en and. Hade hon varit uppspelt och "på tå" så hade det inte getts möjlighet till detta. Hade hon inte lyft upp den så hade det varit helt ok, då hade vi testat på den situationen en annan gång. Men lyckan är stor när valpen lugnt och harmoniskt klarar av sin dag och dessutom avslutar den med att lägga en nyskjuten and i handen på mig. 

Är detta sätt rätt för alla hundar? Är detta sätt rätt för dig och din valp? Det kan jag inte svara på. Det jag vet är att det är viktigt att se vad din valp har för goda egenskaper och arbeta vidare med dessa mot det mål du har med den vuxna hunden. 

Hur svårt kan det vara att se?

En hund, en förare, en visselpipa och ett koppel - vad kan mer behövas? Jo, vi behöver kanske ett par dummys också om vi vill träna apportering. När jag började, för ganska länge sedan nu, så tyckte jag att oranga var bäst. De syntes så väl. Idag använder jag mina oranga dummys på vatten eller om de används på land så åt de hundar som är längst komna i sin träning. Varför gör jag då på detta viset? För att hitta svaret på den frågan måste vi gå in på hundens syn.

Ni kanske också har lärt er att hunden ser i svart-vitt? Det är inte riktigt sant, det stämmer bara när det är mörkt. Annars ser hunden i liknande färgvärld som de män som har den vanligaste formen av färgblindhet. Hunden ser färger i det blåa och gröna färgspektrat. En orange dummy "försvinner" i det gröna gräset för hunden då de finns i samma färgspektra. Dvs, vill du göra det svårt för din hund - använd orange dummy. Varför jag använder dem på vatten - jo, dels så blir det, vid markeringar, ett plask som hunden markerar och så är det är de enda jag har i mjukplast och som därmed flyter bra. Vi ser däremot de oranga dummysarna utmärkt, men hunden kan nästan springa över dem ibland utan att "se" dem - då har hunden inte riktigt kopplat på näsan, eller kanske kommit fel i vind. Har du alltid koll på hur vinden slår? Men nu skulle vi inte prata om vind och vittring - syn var det. 

Det är faktiskt också så att synupplösningen skiljer sig på långnosade och kortnosade hundar. En hund med kortare nos har förutsättningar för bättre synupplösningsförmåga horisontellt. Med andra ord kan man säga att hundar med kortare nos har ett bättre synfält med finare detaljer medan en hund med lång nos har ett långsträckt synfält och ser bra längs med horisonten.  

Repetition är kunskapens moder, eller...

Lagade jag linjen och skapade jag tillräckligt med minnesbilder för att ge ett sammanhang med upprepningarna igår? Idag tog jag en ny koll. Lämnade hunden i bilen. Vadade själv över till ön, korsade den och slängde fyra dummys över ån. Flera dummys för att jag ville kunna göra skicket fler gånger och jag är tämligen trygg med att hunden inte byter, om jag inte vore det hade jag bara lagt ut en. Sedan tillbaka till bilen och hämtade hunden. Jag känner när vi är på väg ut igen att vinden ligger annorlunda än de förra dagarna. Tänker inte mer på det (fastän jag borde ha gjort det) - jag känner ju till min ö. Har kollat av den innan första gången, vet att den är schysst område. Det har jag lärt mig av en klok hundkvinna - kolla alltid området du ska skicka hunden till/över. Det kan finnas något som är oönskat där.

Sagt och gjort, jag busar upp hunden inför skick. Sätter henne och skickar. Ser att hon vindar lite när hon vadar över, men fokus återgår till linjen och hon fortsätter. Sedan vet inte jag vad som händer. På ön baksida försvinner hon ju ur mitt synfält. Jag får vänta en stund. Tar lite för lång tid så jag anar ugglor i mossen och slutar filma. Filmen kommer här.

Tyvärr slutade jag filma. För det hon kommer med för mig att brista ut i gapskratt. Hon kommer med ett gäddhuvud. På linjen har hon alltså fått vind av denna, plockat upp den och... allt ska in. Bara att tacka och ta emot. Jag kan ju inte skälla på henne.

Efter att ha avlägsnat gäddhuvudet från henne gör jag om skicket. Filmen börjar något senare. Hon kommer med en dummy. Skicket funkade. Hon har sammanhanget. Vi tar en paus en stund.

Sedan skickar jag igen. Hon återvänder med en abborre. En död sådan.


I´ll rest my case.

Nästa gång ska jag kontrollera området innan VARJE gång, inte bara första gången.

För informationens skull så kan jag meddela att på höger sida om skicket, precis innan hunden ska gå ner i ån, i stenskravlet, låg det ett antal fiskar samt fiskrens som inte funnits där tidigare. Vinden kom från höger idag. Jag hade kunnat få många fiskar...

Skapade jag tillräckligt många minnesbilder?

Idag var det dags att bekänna färg. Hade jag ställt frågan rätt, dvs hade jag presenterat skicket och förberett så att min hund hade kunnat skapa ett sammanhang av de minnesbilder jag skapat. Vi ska strax få se. Först lämnar jag kvar hunden i bilen och tar dummy med mig och går och lägger ut. Häng med!

Sedan gick jag tillbaka och hämtade hunden. Vi hade en valp med oss också men den satte jag "stanna" ett par meter bakom oss och för säkerhetsskull säkrade jag upp att den verkligen skulle stanna där med hjälp av ett koppel. Sedan förvissade jag hunden om att det var "hon och jag" nu. Jag har haft henne vid min sida som passiv följeslagare när jag tränat andra hundar alldeles för många gånger. Vi har kommit till den punkt då hon tror att det inte gäller henne och kopplar av helt och hållet. Så nu har jag kommit på att jag får busa upp henne lite innan vi ska jobba. Så det gjorde jag nu. Sedan blev det ett skick från landsidan över vadarvattnet mot ön. Såg fint ut. Jag höll andan lite. Hade jag lagt upp det rätt i förrgår? 

Nej, där kom hon visst i ett eget påhittat sök över ön. Hennes fel? Nej, det är ju jag som inte lagt upp det på rätt sätt för henne. Kanske hade hon behövt att vi var ner igår redan. Kanske hade hon behövt ännu en repetition i förrgår. 

Vad gör jag när det inte går som jag tänkt? I detta fallet så tar hon riktangivelsen men fullföljer inte alla terrängbyten. Jag bestämmer mig för att göra en upprepning av den sista vattenpassagen. Vi vadar över tillsammans och går över ön på den tänkta linjen (man kan också säga att jag lagar linjen). Jag ger henne riktangivelsen över ån, dummyn är ju fortfarande blind för henne. Hon går över och hittar den och återvänder till mig utan bekymmer. Hon får nu sitta vid min sida och titta på när jag kastar över dummyn igen. Vi vänder och går hela vägen tillbaka till land. Jag väntar ett tag då det ligger en båt med fiskare till höger om oss och jag är osäker ifall de ska gå genom ån eller inte. Men de ankrar så jag bestämmer mig för att ge hunden tecken och genomföra skick. Nu är det bara att vänta igen. 

Mission completed. 

Fick hon beröm? Massor!

Att filma träningen är inte alltid så kul då man får höra sig själv. Men ack så nyttigt att höra vad man gör för fel. Själv synliggjorde det för mig att jag skickar med olika ord - aj aj inte bra. Orden är intränade att betyda olika.

Imorgon ska jag ner hit igen. Repetition är kunskapens moder. Bilden är från annan träning, idag regnade det.