det var inte sista andjakten sist. Det blev en idag med. Vi tog med oss min syster och hennes husse och så lånade vi med oss lillhusses hund, min halvsyster. Min halvsyster och jag fick följa med matte och vi ställde oss vid den sista utposten kan man säga. 

Vi var på samma ställe som sist. Vi jagade utmed en å. Det är ganska strömt i ån så matte sa att vi inte fick simma så mycket idag heller, även om det var varmare idag mot sist. Och inga iskanter utmed åns sidor fanns det heller. Det betydde att det  var mycket enklare att komma upp ur vattnet om man väl var i. Fast matte hade väldig koll på var och när vi var i vattnet, ifall vi skulle behöva ha hjälp av någon anledning.

Vi fick en del eftersök att göra. Det blev flera långsim i åns mittfåra. Matte var inte helt nöjd med det men väldigt nöjd med våra arbeten. Mest mina så klart. Mot skymningstid så hade vi klarat av vår eftersökssträcka  och jag passade på att stå still så matte kunde få en stämningsbild på mig. Ja, lite av idolkort. Jag vet ju att jag är mattes absoluta favorit. Ja, för Fjöset fick ju inte ens följa med. Och vet ni - dessutom så fick jag mattes sticketröja som täcke för husse hade inte tagit med något täcke till min syster, det trodde han min matte gjort. Så då fick de två täcken matte tagit med gå till de andra. Jag fick klä på mig mattes tröja som hon tog av sig för min skull. Sa ju det - mattes lilla älskling och största favorit ;)

Jo, det tror jag nog att det blev. Vi hinner nog inte med fler innan det är dags för nytt år säger matte. Vi tog med oss Fjöset, husse och så min syster. Vi åkte till ett ställe där jag inte varit så många gånger. Matte hade klätt på oss västarna för att vi skulle hålla värmen. Vi fick absolut inte vara i vatten mer än i undantagsfall och bara på slutet. Det kan ni ju räkna ut i från början att vissa av oss fick gå mer i vatten än andra. Matte sa också att Fjöset minsann bara skulle få vara i snöre och verkligen inte få apportera. Bara få vara med. Jag går ju så klart utan snöre. Jag lyssnar ju noga på vad matte säger och vet hur det ska gå till. 

Det fanns ju lite snö. Och var ganska så kallt.  Vi jagade dock vid en å så vattnet rörde på sig. Matte sa att det var ganska strömt. Vi började först ganska långt ifrån skyttarna. Vi hade ju Fjöset med oss, hon skulle inget få göra - bara sitta med och titta, det var matte jättetydlig med. Jag däremot fick springa. Långt och flera gånger för att hämta änderna.

Ändå bort i vasskanten fick jag springa flera gånger. Men Fjöset skötte sig bra så matte sa att vi kunde ta oss närmare.

Tittar ni noga så ser ni skytterna som mörka streck. Vid första mörka strecket föll det en and. Det var en perfekt Fjöset-and sa matte. Hon tog av Fjöset kopplet och skickade. Fjöset hann ungefär tio meter sedan kom jag ihåg vad matte sa. "Under inga omständigheter" skulle Fjöset apportera. Jag tänkte att det här situationen måste jag ju rädda åt matte. Så jag gav mig av. Fort. Matte hann inte riktigt reagera, precis min plan! Jag är snabbare än Fjöset, mer effektiv i mina rörelser, så att hinna ikapp och förbi var inget bekymmer. Väl framme vid anden fintade jag bort henne och så hade hon bara att lyssna på matte igen som hade fått upp sin pipa och blåste inkallning. Jag sprang efter Fjöset tillbaka för att kolla att hon verkligen kom tillbaka till matte utan and. Jag var mycket nöjd med mig själv. Ännu mer nöjd var jag när jag förstod att matte uppskattade det jag gjort för jag fick omgående går ut på ett skick i samma riktning för att hämta en and på eftersök. Matte fick den så klart i hand. 

Matte kan alltid lita på mig!

eller var det adventsgran? I alla fall så trampade vi iväg jag, matte och så Fjöset förståss. Hon hänger rätt ofta med oss nu för tiden. Och har hon inte fått börja gå utan snöre också - sånt där som egentligen inte småfjös ska få göra. Matte säger att hon kan gå fint utan snöre men det tycker inte jag. Jag tränger bort henne för ska jag gå fint så ska JAG gå närmast mattes ben - inte någon annan. Så Fjöset går ofta på fel sida. Tror ni matte gör något åt det? Nej, helt plötsligt är det ok att gå på fel sida, bara man går i rätt position. Fast jobba får man inte göra från fel sida, det är matte noga med fortfarande. 

Ja, vi skulle inte gå så långt visade det sig. Matte hade hittat ett ställe där de gallrat en massa granar och tallar. Lillhusse och lillmatte hade redan varit där och hämtat ett träd. De tog en miniliten tall, nästan mindre än mig. Matte sa att det gick inte för skulle vi hänga fågelmaten i den så skulle katterna äta alla fåglar som kom till restaurangen. Jag tänkte att vi hinner nog äta maten innan fåglarna i alla fall. Därför fick vi nu ge oss ut igen - vi skulle ha ett större träd och en GRAN. Adventsgran. Förutom fågelmat ska det vara ljus i den.  Mmm, får väl se hur det blir och vem som kommer äta maten.

Det visade sig också vara ett bra ställe att träna på. Matte hade dummys med sig. En till Fjöset, en till mig och så en extra. Vi fick sätta oss på rätt sida om matte och så kastade hon. Först en till vänster. Sen en till höger. Sen sa hon Fjösets namn. Hon for iväg och hämtade den högra. Jag spanade på den vänstra. Det visade sig att Fjöset OCKSÅ visste att det fanns en till vänster också för hon kollade också ditåt. Så när hon lämnat av till matte (i hand... vem tror ni gett henne det tipset..) så får hon springa IGEN! Nu börjar jag äta på det lilla gräs jag hittar. Fjöset kommer in och får sätta sig. Sen slänger matte ut en, två - tre dummysar. Och sen säger hon mitt namn. Jag springer fort innan hon ångrar sig. Ut, hämta, in till matte. Hon säger mitt namn igen. Och en gång till. Jag fick hämta alla tre. Sista gången på väg in så var jag tvungen att visa Fjöset riktigt noga att det var jag som fick jobba och inte hon. Då visslade matte till på mig. Ajaj...

På väg ner från berget råkade matte tappa två dummys. Nåväl, det är vad hon tror att vi tror i alla fall. Jag vet att vi ska ju springa skick för att hämta dem den. Det gäller bara att vara snabb och uppmärksam på mattes signaler. Vi går ner för berget, jag på rätt sida och Fjöset på fel. När vi kommer ner får Fjöset sitta bredvid matte, lite bakom och jag bredvid i rätt position = jag ska jobba. Matte ger mig ett skick med visselpipa i munnen. Jag tar fram mina sportöron. Matte säger mitt namn, det sprutar lite snö och barr under mina baktassar (det råkar stänka lite på Fjöset... bara råkar). Fort far jag iväg. Nästan lika fort blåser matte stopp och jag tvärnitar och vänder upp mot henne (jag är väldigt snabb på signalen nu - lyhörd säger matte. Streetsmart säger jag - det brukar löna sig). Matte pekar åt vänster med handen. Jag tittar åt vänster. Matte säger ja. Jag vänder om och springer bakåt. Matte blåser stopp igen. Jag stannar. Sedan får hon blåsa lite inkallning. Jag springer mot henne. Hon blåser stopp. Jag tvärnitar. Hon pekar vänster. Jag kollar vänster. Hon säger ja. Jag vänder om och springer bakåt. Jag vet ju att hon "tappade" dummysarna uppe på berget, bakåt är alltså rätt riktning. Så där håller vi på ett tag. Rätt vad det är så kommer ett svart streck förbifarande åt det håll matte pekat åt mig. Det är Fjöset. Hon hittar en dummyboll och far in med den till matte. Tror ni inte matte hade fått ut en som jag inte sett. Hon hade lurat mig. Hon och Fjöset! 

Eftersom hon hade blåst mycket på mig så tog hon in mig igen och sen fick jag springa hela sträckan upp på berget och hämta en dummy. Fjöset fick ta den andra. Matte säger att jag behöver träna lite mer på blinda skick åt höger och vänster. Dirigering. Vi ska repetera klockan. Hoppas matte menar den analoga klockan. Den digitala tror jag inte gör så mycket nytta i apportträning, hihi.

Det är kul att göra saker med matte. Och än så länge kan jag bortse från Fjösets medverkan. 

Tror ni vi fått några ljus i adventsträdet oavsett tallen eller granen? Eller fågelmat? Icke - men en väldig massa snö. 

Fasanjakt. Jag gillar det!

Fasanjakt betyder att jag går bredvid matte hela dagen. Ibland säger hon jobba. Det betyder att jag ska söka efter fasaner som trycker och se till att stöta upp dem, man får inte springa så långt efter dem, helst inte något efter att de tagit till vingarna - så det gör jag förståss nästan aldrig. Om matte blåser korta snabba signaler måste jag fort tillbaka. Det är inget vi har tränat - det har bara blivit så. Ibland säger hon Elda. Det betyder att hon vet att jag sett något som behöver hämtas in. Så då gör jag det. Då spelar det ingen roll om det händer andra saker, som om något mer faller ner eller något annat flyger upp. Först in och lämna till mattes hand och därefter vänta på nytt kommando. 

Ibland går det fort - då blir bilderna suddiga, om matte ens hinner få upp kameran.

Snabba beslut måste hon ta ibland - min matte. Bra samspel, inte bara mellan mig och matte utan även med skyttar och drevledare, är nödvändigt om det ska fungera bra på en fasanjakt. Ibland måste vi avbryta ett stötuppdrag för att snabbt förflytta oss till ett apportuppdrag. 

Eftersök är viktiga - allt vilt ska med hem!

Som sagt - jag gillar fasanjakt. Den är skiftande i arbetsuppgifterna, kräver stadga, koncentration och samspel och bedrivs i all sorts terräng - skog, fält, och dungar.

Extra spännande kan det bli i sådan här terräng. I de toppklippta granarna till höger i bilden kan det finnas fasan, men lika gärna vildsvin. I rhododendronbuskarna i mitten av bilden kan det finnas både kanin, hare och fasan. 

Allra, allra roligast är det att sitta vid mattes sida när hon är skytt. Då måste jag koncentrera mig extra noga så att jag kan visa matte var fasanerna kommer ifrån för håll. Gör jag mitt jobb rätt då har matte en större chans. Då kan det sluta med att jag får apportera mattes fåglar. Det gör oss extra stolta - mig och matte. Idag fick jag bara apportera tvåbenta morfars fåglar.  

 Vi kom fram till stället där hon tänkt att vi skulle träna. Vi började med att hon tappade en dummy när vi gick in i hagen. Sedan gick vi en bit framåt. Där satte hon mig. Sedan gick hon vidare framåt och slängde ut en dummy till. Hon kom tillbaka till mig och stegade sedan ifrån mig igen. Hon hade skärpt till sig. Ingen visselpipa i munnen. Jag höll fullt fokus på henne. Hon stod på lite avstånd. Fjöset satt fast i snöret som matte hade fäst i västen.

Utifrån denna position så pekade matte först, med hela handen, åt höger. Jag tittade åt höger. Matte sa Elda - jag sprang åt höger. Och hittade en dummy! In med den till matte, fast först ett par varv för att visa Fjöset vad jag hade - som hon var utan. Det gillade inte matte. Hon fick dummyn i handen. Jag fick gå tillbaka och sätta mig igen och sen stegade matte iväg där jag nyss hämtat dummyn och slängde ut den igen. Sedan gick hon tillbaka till sitt utgångsläge och visade riktning (utan visselpipa i munnen) åt vänster. Jag hade suttit och tittat åt höger, där var hon ju nyss och slängde en, men tittade åt vänster och undrade vad som skulle hända nu. Matte sa Elda, jag började springa åt vänster. Tänk - efter att jag sprungit ett tag låg där en dummy. In med den till matte. Inte visa Fjöset först - det gillade ju inte matte. Sedan fick jag sätta mig ungefär där jag suttit tidigare, bara lite längre fram. Matte slängde en dummy över huvudet på mig. Sedan sa hon UT. Då ska jag vända mig om och springa bakåt så det gjorde jag. Matte fick i handen så klart. Tillbaka igen på platsen och så alternerade hon UT med tecken åt höger och vänster. Det var riktigt roligt och jag behövde inte tänka så mycket. Sen fick jag busapportera lite under förflyttningen. Då kastar matte en dummy rätt vad det är och så måste jag vara uppmärksam så att jag inte missar var - har jag tur säger matte mitt namn och jag får hämta.

Det är roligt!

Sedan fick jag sitta och vänta. Matte tog Fjöset med sig och gick iväg.

Jag såg ju lite av vad de höll på med men jag skulle ju bara vänta här så det gjorde jag. Efter en stund kom matte tillbaka, Fjöset gick fortfarande i snöret bredvid. Hon kan inte som jag ännu. Matte kallade på mig att sätta mig beredd vid sidan. Matte pekade mot ett ställe längre bort. På bilden har hon zoomat lite för att ni ska se diverse hinder på vägen.

Sen sa hon mitt namn. Jag satte full fart i riktningen. Först lite nerförslut sedan genom ett staket och sedan genom ett till och sen över ett dike. Först då blåste matte "sök där". Så det gjorde jag. Det jag hittade plockade jag upp och så full fart in till matte. 

När vi kom in så tog jag en välförtjänt vila.

Matte gillar mig. Och jag gillar henne när hon skärper till sig så att jag kan vara så bra som jag kan vara. 

Idag blev min matte utlurad på lite träning. Först kom min träningskompis och hans matte hit, bara på lite fika. Sedan skulle vi gå en promenad. De hade alla sina hundar och sin husse med, vi tog Fjöset, lillmatte och en fyrbent större sak med oss. Sedan gick vi en stund, tränade på att gå fint i snöre och möta människor på smala grusvägar. Grannar kallades det sa matte. När vi kom hem fick jag gå in. Matte tog bara Fjöset med sig och försvann ett tag. Sedan kom de tillbaka. Då var det min tur att få följa med matte. Bara jag. Jag behöver inget snöre då. Jag vet precis var matte vill att jag ska gå och så har jag svansen så där lite lagom i höjd. Då vet matte att jag lyssnar lite lagom. 

Först gick hon ut i skogen och gjorde något. Sedan skickade hon mig i den riktningen och tänk - jag hittade en ...... dummy. Fast det var helt ok och faktiskt lite kul. Snabbt in med den. Matte gjorde om samma sak. På väg tillbaka stannade hon till och kastade en annan dummy åt sidan. Jag höll koll på den. Matte kom till mig och pekade in i skogen, där jag var första gången. Jag kollade åt sidan. Matte var envis och fortsatte peka in i skogen så då tittade jag också dit. Matte sa mitt namn och jag sprang fort ut och hämtade in den igen. Sedan pekade hon bara in i skogen igen, samma ställe, utan att göra något. Jag kollade samma riktning. Hon sa mitt namn och jag sprang. Hon blåste stanna och jag stannade och vände upp och tittade på henne, vad ville hon nu då - så här brukar vi inte göra. Hon hade visselpipan i munnen och pekade åt sidan, jag tittade åt sidan. Hon sa ja, jag fortsatte titta, hon sa mitt namn, jag fortsatte titta, hon sa vänster, jag fortsatte titta. Hon blev tyst. Jag tittade på henne. Hon spottade ut pipan och sa ja, jag sprang och hämtade den. Efter det gjorde vi några fler sådana övningar innehållandes UT, skick, åt sidan (höger/vänster).

Snälla! Kan någon ta min matte i örat så att hon kan bestämma sig för vad hon håller på med, vilket kommando som gäller för vilken sak och när hon ska ha pipan i munnen och inte. Hon är ju mer än lovligt förvirrad! Jag gör rätt - bara hon gör det...

Bilden är en gammal bild - från när matte trodde jag behövde snöre. Hon hade nämligen ingen kamera med ut i dag.

Tvåbenta mormor kom och hämtade mig en tidig morgon. Matte var jobbklädd och på väg ut genom dörren. Det brukar betyda passning av fjöset för mig. Någon måste ju ta hand om henne när matte är borta. Men så när matte öppnade dörren så stod tvåbenta mormor där. Matte gav mig ett alldeles nytt halsband - sin visselpipa. Jag fick inte ha det länge, tvåbenta mormor tog det direkt och hängde runt sin hals istället. Vi åkte till ett sånt där ställe där jag måste kombinera allt jag lärt mig. Nu skulle jag dessutom lyssna på tvåbenta mormor istället för matte. Vi som aldrig jagat ihop. Bara varit på prov. Tvåbenta mormor och jag bestämde oss för att inte berätta så mycket. Hon sa att jag var en mycket duktig hund. Jag kunde allt jag kan med matte med tvåbenta mormor också. Fast jag fick inte peta upp något, bara apportera. Långa håll. Korta håll. Alltid styrt, sökområde eller riktningen. Alltid det tvåbenta mormor ville. När hon och matte sedan pratade så sa tvåbenta mormor att man kunde vara säker på att när jag kom in efter ett sök utan fasan - ja, då var det tomt i det området. Matte att jag var viltdriven. Tvåbenta mormor började gapskratta och sa att jag var vinstdriven - fanns det inget kvar var det inte värt att lägga energi på. 

Ni kanske ser skytten snett bakom mig. Bortanför honom fick jag vara för att få med denna in och lämna i hand så klart. Även för tvåbenta mormor ;)

Jag har fått lära mig nya saker. Eller egentligen så är det inte nya saker. Men jag har fått göra saker som jag kan i kombination med andra saker som jag också kan på ett sätt som jag inte fått göra tidigare. Hängde ni med?

Alltså, gå fint utan snöre - det kan jag. Det kan jag även när det är andjakt och fastän det smäller.

Sitta stanna med eller utan matte - det kan jag. Även det när det är andjakt och när det smäller.

Apportera det matte vill att jag ska, det kan jag också. Också alltid - även på jakt och när det smäller. Fast ibland är det värt en diskussion tycker jag.

Komma när matte säger att jag ska, det kan jag också. Och stanna på signalen "stopp". Fast än det är andjakt och det smäller.

Hitta fasaner som rymt och se till att de flyger iväg - ja, faktiskt. Jag kan det med. Om det är matte och jag och kanske min syster och hennes husse också. 

Sist vi var ute fick jag liksom göra allt det där samtidigt. Det blev mycket människor som gick på linje och klappade. Matte väste "back" några gånger och "fot" sen kom hon på att det var jag så då blev det mitt kommando "gå fint". Det fanns fasaner framför oss. Ibland stannade matte upp och sa "jaga" - det betyder att jag får springa fritt nära matte och peta upp allt som finns där. Det fanns hare, rådjur, vildsvin och fasaner - jag kan peta upp allt, det är mycket spännande för matte. Då kan det också hända att stoppsignalen har en viss fördröjning och att inkallningen inte är omedelbar- båda fungerar dock så att matte inte blir helt missnöjd men hon tänker säkert att hon behöver träna lite mer på dem. Ibland får vi stå still länge. Då klappar matte och flera andra nästan hela tiden. Fasanerna flög fint över oss. Det smällde en del. Ibland sa matte "Elda" - det betyder att jag ska hämta den matte pekar på eller den hon sett att jag har sett. Oavsett vad som händer så ska det jag hämtar in till matte, att lämna i hennes hand - ja ni vet det där ju.

Om matte var nöjd - vad tror ni?

Jag har minsann sett att matte har packat korgen. Mmmm. Det verkar faktiskt som om det kommer att hända något imorgon. Jag vet ännu inte om det blir en urtidig morgon med frukost i marken eller om det blir något senare vattenjobb. Men ett är säkert - imorgon händer det något. Bäst att lägga sig tidigt. Jag får förståss trängas lite med fjöset. Men hon värmer rätt bra.

 Smått och gott - håll till godo!

Bus med fjöset Knastra hemma på promenad.

Syster Tess markerar på väg in.

Jag och praktikanten Kate på väg in efter varsin markering - jag är lite snabbare på att simma.

Jag (t.v) och lillasyster Fyra (t.h) på väg in, jag fick ett skick och hon en markering.

Jag vilar mig på en ljungbädd på semestern.

Jag har kollen och väntar.

Jag väntar och har kollen - igen.

Skyddsjakt. Tunga apporter.

Span - nytt ställe.

På väg in från långt ut i blötmyr.

Mamma Zota på väg in.

Vi kan gå med husse också, syster Tess och jag.

En kväll kom en STOR bil hem till oss. Jag, min syster och fjöset fick komma ut till den. Matte och min systers husse också. I bilen väntade min träningskompis och hans matte. De hade en husse med också. Deras praktikant var med och så min gamla ulltuss så klart. Och så gamle herrn, tant Sur och herr Yl. Vi var faktiskt nio hundar i bilen när vi åkte iväg. Vi åkte länge, länge. Vi skulle till något ställe som typ Norrland. Där skulle finans en myr att springa på och en kvarn som kunde mala mjöl till mattarnas fikaträningar. Till sist kom vi fram. Då var det mörkt. Jag fick bo med de andra hundarna  i hallen. Inte fjöset och praktikanten - de fick minsann följa med och sova i sängarna. På morgonen väcktes alla av ljudet till en cirkelsåg - klockan var ungefär så där som på en gåsjaktsmorgon, tidigt. Men efter att ljud hördes i huset som tydde på att alla vaknat så tog han som startat sågen och gick ut med alla vi i hallen. Det var bra. Efter att vi fått frukost så skulle vi åka till en vattenkvarn och mala mjöl. Inte vilken traktor som helst inte. En fin traktor. Vi fick åka på flaket. Jag, min syster och fjöset och så träningskompisens praktikant. De tvåbenta fick också sitta där. Han med cirkelsågen körde. Efter att vi åkte en ganska lång bit på en grusväg så fick min syster hoppa av och springa bredvid. Det såg rätt kul ut så jag bestämde mig också för att hoppa av. Matte blev inte glad. Först fick jag springa lite bredvid men sen kom en av hussarna och slängde upp mig igen. Han fick tydligen inte heller springa bredvid för han satte sig också på flaket igen. Matte satte snöre på mig och höll ett stadigt tag i det.

Snöre! Hmpf, på mig. Inte fick jag sitta i knäet på henne heller för där satt fjöset.

I alla fall så kom vi till slut fram till kvarnen efter en häftig traktortur på väg och genom skog. Till och med på bredare stigar där jag då rakt inte trodde det gick att köra. Och på broar som såg ut som trästockar lite halvt utlagda över bäckar. Ojoj, matte hon var nervös hon - inte jag. Jag visste ju att jag kunde rädda henne eftersom jag satt i snöret. Hoppar jag bara tillräckligt fort så åker hon ju med liksom. Traktorn blev parkerad och jag och min syster fick stanna kvar på flaket. 

Vissa av oss, jag nämner inga namn men det var ju inte jag, ville inte stanna på flaket uatn försökte sig på att smyga fram. Det var inte en bra idé, hon fick springa fort tillbaka och göra mig sällskap istället. 

Det var ett fint ställe vi kommit fram till.

Och nu skulle tydligen mjölet malas.

Nu fick vi hundar hålla oss ur vägen för det öppnades dammluckor så det kom vatten i fårorna

till kvarnhjulen så att de började snurra.

Det lät en hel del. Men det var väldigt spännande för det började damma en del också. 

Till sist kom de ut med en stor vit tygpåse och hällde något i en röd tunna. Det dammade ännu mer. Sen fick jag komma och hjälpa matte. Vi skulle paketera mjölet i mindre påsar. 5½ skopa skulle det vara i varje. Jag övervakade så att matte gjorde rätt. Hon har ju svårt för att räkna dummies ibland så jag tänkte att det var bäst att jag höll koll. 

Hon fick godkänt. Efter två röda tunnor hade vi packat MÅNGA bruna påsar med 5½ skopa i. 

Och inte fick jag bada av mig efter att vi var färdiga heller. Nej, då väntade först mat för de tvåbenta och sedan en promenad innan traktorresan hem och besöket på myren. Men det är en annan historia. Semester är kul!

Äntligen har hon fattat! Jag har väntat så på detta. Hon har fattat att jag behöver egentid med henne - bara hon och jag. Är det någon annan med så tror jag inte att det är jag som ska jobba eller göra något. Det är alltid den andra hunden som hon tränar då. Och så ska hon skicka mig helt plötsligt. Häromdagen var min träningskompis och hans matte här. Vi tog med oss en unghund som matte har här, jag är visst moster till henne också.

Matte ska se om hon kan vara med oss och jaga i höst så då behöver vi träna henne. Som vanligt när matte har träningshundar så får jag hänga med. Men inget göra. Det är alltid den andra hunden som får jobba. Som får det förklarat. Presenterat. Upplagt. Jag får bara hänga med. Jag tänker att "det gäller inte mig" så jag gör annat under tiden. Inget fokus på det matte har gjort. Och så helt plötsligt så är det min tur - jag ska skickas. Och då har jag verkligen ingen aning om något. Jag har ju gjort som Ferdinand - luktat på blommorna. Det blir oftast fel. Matte blir irriterad för att jag inte förstår. Inte kan. 

Nu har hon förstått att jag förstår. Och jag kan. Men jag tror inte på att det verkligen är jag som ska. Nu går matte ut själv med mig. Vi busar. Och jag får springa efter bollar. Det låter skott. Det är häftigt. Vi springer igen. Och det är bara jag och matte - sån träning gillar jag!

Mitt i natten klev vi upp. Min systers husse, lillhusse, matte och jag. Praktikanten bar vi med oss ut - hon var svårväckt. Jag hade sett redan igår att matte packat korgen - då är det grejer på gång. Min träningskompis och hans matte kom också. De hade med sig en egen korg och praktikant. Vi åkte en bit. Gick en bit. Lämnade hussarna och gick lite till. Till sist hittade mattarna ett ställe de blev nöjda med. Korgarna ställdes lättillgängliga men kamoflerade från luften. Liggunderlagen rullades ut och vips så försvann de ner på varsitt liggunderlag i skydd av högt gräs och buskage.

Ja... de har kuddar med sig också när det är så där tidigt... Vi la oss också tillrätta, dvs praktikanten gjorde. Jag vet ju hur det är, när min matte somnar så måste ju jag ha koll ifall det skjuts något så jag kan visa åt vilket håll hon ska skicka mig.

Sedan är det ju bara att vänta. Och vänta. Och när mattarna sovit en stund så börjar det bli dags för chailatte i soluppgång.

Och vilken soluppgång.

Vi fick till och med skäll av en råbock som var jättenära oss.

Praktikanterna boffade tillbaka - de vet inte att man måste vara alldeles tyst. Matte sa att råbocken var jättefin.

Det tyckte jag också men det törs jag inte säga så att matte hör riktigt. Hon vill att jag bara ska tycka om fågel.

Mattarna vilade en stund till. Vi hörde några gåsar men såg inga. Sen blev det frukost.

Tror ni hon delade med sig? Icke!! 

Vi skulle tydligen också öva på konstiga utstyrslar. Ja, inte vi rutinerade utan praktikanterna. Så lillhusse hade en buske på sig. Den kom han och visade för oss. Praktisk kanske - men inte det snyggaste jag sett.

Men praktikanterna tyckte det var lite halvläskigt först så det var nog bra att de fick öva. Matte har ju också något liknande som vi satt under när det var kråkjakt. Nu får vi mest ligga i höga gräset och gömma oss. Så är det med skyddsjakt på gås.

Igår kväll kom tvåbenta mormor. Hon tog med mig och lillmatte till sjön. Där fick lillmatte kasta dummys som tvåbenta mormor skickade mig på. Den första släppte jag i vattenkanten och så ruskade jag på mig. Tvåbenta mormor blev gramse och talade om att så gör man inte. Hon har tydligen samma regler som matte. Ska inte mormor vara en sån som man får göra lite som man vill för? Nåja, om det nu skulle vara på det sättet så fick hon väl resten i handen då. Då var hon nöjd och så åkte vi hem.

Imorse hämtade hon mig på förmiddagen. Vi åkte i hennes bil en stund. Sedan fick jag hoppa ur och fick snöre på mig. Snöre! Och sen satt det en förargelig skylt som hon knöt mig i.

Tvåbenta mormor sa att det är bra med tydlighet.

Sedan fick vi träffa en farbror som vi fick gå runt med. Och så fick jag göra både markeringar och sök. Fast det var ingen skyddsjakt - för viltet var kallt redan. Tvåbenta mormor fick allt i handen förståss. Farbrorn tyckte att vi hade ett fantastiskt samarbete. Tvåbenta mormor sa att jag inte var hennes hund. Farbrorn sa att idag var det hon och jag och samarbetet var fantastiskt. Vi kunde skicka en bild hem till matte innan vi åkte hem. 

Tvåbenta mormor sa att det var bra - jag fick femmor rakt igenom. Sammanfattat stod det så här: En tik med förtjänster i självständigt arbete såväl som i samarbete med sin förare. Trevlig i apporteringsarbetet och med stora förtjänster i mark. 1 nkl, Anders Hallgren, 20170725.

Tack till Sörmlands Labradorklubb för ett bra prov! #sormlandslabradorklubb

Jag har aldrig tränat med tvåbenta mormor. Men både min matte och hon säger att en bra hund ska funka oavsett vem som för den. Och jag är en bra hund!

Matte packade korgen. Min syster Tess fick också följa med. Inte praktikanten. Henne lämnade vi med lillmatte. Husse hade seriös klädsel. Inte min matte. Om inte matte är seriös behöver väl inte jag heller var det. Vi låg i solen och väntade. Jag passade på att sola magen lite. Min syster Tess satt på span.

Jag måste tillstå att jag faktiskt njöt av att bara få vara med min matte. Vi kelade lite grann också - jag vet ju att matte gillar mig bäst liksom..

Sen visste jag ju att gåsjakt tar tid och det gäller att ha kollen fastän man kan passa på ta det lugnt innan det börjar. Jag vet ju var skyttarna finns. Det är skyddsjakt som gäller nu. 

Åt det hållet kommer det att hända - jag har koll!

Ja, det var flera där, min träningskompis matte var där men inte min träningskompis - han har visst också fått en praktikant som ska hänga med och blir också utbytt vissa gånger. Sen var även hon surtanten som har en moster till mig med. Men moster fick inte vara med - det var en slyngel på plats istället. Han är visst mosters son.

Rätt var det var så fick matte och jag order om att gå och leta efter en gås vi sett falla. Syster Tess fick följa med, hon är tvungen att gå i snöre. Inte jag, jag vet att sköta mig fastän det är skott som avlossas och fågel i luften. Jag tittar så klart - men håller mig vid mattes sida. Matte hade ungefär koll på var vi skulle leta.  

Matte för kort med prickar på under jakt. Nu skulle inte vi hitta alla dessa prickar just nu, men den pricken längst till vänster i bild var vårt uppdrag. 

Vi smög utmed kanterna och kom sedan fram så att matte kunde göra ett skick med mig. Så klart att jag hittade den - in till matte.

Sen ljöd en signal som betydde att matte var tvungen att försvinna ner på marken. Det var även min syster - matte och syster var inte helt ense och jag tog tillfället i akt och tassade iväg när matte inte hade fokus på mig. Jag hittade en gås till men tydligen på inte tänkt sökområde - jag bärgade ändå in den till matte som inte kunde göra så mycket annat än att ta emot den. Hon får ju vara glad att jag i alla fall inte tar in några fejkgåsar. 

Snart så anslöt min träningskompis och hans matte (nu fick han vara med och praktikanten var satt i bilen) och surtanten och hennes tuss (slyngeln var tydligen också förpassad). Vi fick order om att lyssna efetr signalen "NER" samtidigt som vi skulle söka efter fler prickar på mattes bild (det är nu fler prickar än från början). Vi sökte och jobbade i höga sädesfält. Där brukar näsorna gå sönder - jag klarar mig dock bättre än de flesta då jag är lite lägre och går under axen. Jag hittade flest gåsar - alla in till matte.

Långt ute i fälten kunde de finnas också. Gäller ju att hitta alla. Helt plötsligt kom det - NER! Mattarna är bra på det - ja vi hundar är också ganska duktiga.

Vi syns ju nästan inte alls faktiskt. Jag vet att jag ska ligga ner, syster Tess vill ha mer koll (och måste vara i snöre) så hon sitter tills matte är tillräckligt envis, då kan hon också ligga ner fastän det flyger och smäller i luften. Men hon är också duktig - hon hittade en gås lååångt ute i ett fält.

Det var en eftermiddag som inleddes lite oseriöst men som avslutades med hårt och seriös arbete. Varmt var det också. Här en bild på gänget som gjorde jobbet när det var skyddsjakt. Min gamla ulltuss saknas på bild - hon var uppe hos min (och sin gamla) matte och hälsade på.

Tack och hej - ikväll sover jag gott!

Igår var vi på ett av apportställena. Ett av de som vi får åka bil länge till. Vi skulle ha upptakt. Matte tog med mig och min praktikant. Min syster och hennes husse var också med. Det började med att jag fick sitta kvar i bilen med praktikanten när ALLA andra fick följa med. Det var ok - men inte helt bra. Men jag sköter mig och visar hur man ligger tyst och stilla i bilen. Jag tar heller inte praktikantens ben som hon har fått till att tugga på. Det vet jag är hennes och inte mitt. Sedan efter en lång stund, kändes som en evighet, så kom matte och hämtade... oss. Jag fick gå lös och min praktikant i snöre. Det gick jättebra. Hon gjorde helt rätt och jag var stolt över min praktikant. Det var matte också. Beröm fick den lilla. Jag fick bara "gå fint". 

Sen kom vi fram till de andra. Vi tittade på när en hund fick ett skick av sin husse. Ett sånt där skick med sim över vatten - spring genom ö - sim genom vatten - upp på land och sök. Sånt som jag kan, det brukar vi träna hemma. Ni som kommer ihåg inlägget från förra sommaren när matte stegar i vattnet - det var en av de första sådana träningarna. I år har jag inte gjort något sådant hemma ännu - jag har ju löpt och matte har tränat min syster istället. Sedan tittade vi på en hund som fick ett sådant skick av sin matte. Sedan min syster och hennes husse. Sedan min yngre helsyster och hennes husse. Alla hundar löste det men med lite olika hjälp - en del inget alls och en del lite mer. 

Sen stegade matte fram. Matte skickar mig och jag hoppar i - fullt fokus på fel sak.

Fel 1: Matte hade inte lämnat ifrån sig min praktikant. Hon skickar mig med praktikanten bredvid - inte som vi brukar. Hon är inte koncentrerad på mig.

Fel 2: Matte har inte sett det jag har låst på - en stor brun sak som flyter fram med strömmen i vattnet. 

Matte ryar på mig och jag kommer tillbaka. Hon visar på bruna saken och säger "nej". Jag vill inte släppa fokus på den i alla fall. Vi väntar en stund. En annan husse går på stället där hämtsakerna finns. Han visar och låter lite. Jag kollar. Matte skickar igen (nu har hon lämnat ifrån sig den lilla). Jag tänker att den bruna ska in först. Matte säger "nej" precis när jag ska simma fram så jag simmar vidare rakt fram. Matte säger bra. Upp på ön. Här tänker jag matte sa ju bra, då är jag nog framme - och börjar söka. Matte blir arg och säger "ut". Jag går ut och i vattnet - från det ställe jag befinner mig. Kommer upp i fel vind. Det jag ska hitta ligger till höger om mig och vinden blåser från vänster. 

Fel 3: Beröm mig inte matte, när jag har fokus framåt. Då tror jag ju att jag är färdig.

Fel 4: Tänk först på hur det ska se ut innan du skickar - var mer förutseende på det som kan gå fel.

Matte visslar stopp - jag springer vidare. Matte ryar - jag stannar. Matte visar höger och säger "ja". Jag springer snett bakåt höger. Ligger fortfarande fel i vind - hittar inget. Matte visslar inkallning. Jag rundar en husse som försöker få mig att springa ner i vattnet och springer bredvid vattnet mot min matte - matte möter mig och grälar. Jag lägger mig ner. Matte säger att jag ska följa så det gör jag. Hon sätter mig där jag var när hon blåste stopp första gången. Går fram till området och lyfter en hämtsak, det var tennisbollar idag tydligen, visar den och går tillbaka. Nej, fel - hon springer faktiskt tillbaka till andra sidan. Sedan blåser hon inkallning. Jag sneglar på hussen, sen går jag i vattnet, över ön, i vattnet och till min matte. Hon gör ett nytt skick, det går inte efter skolboken det heller, men efter mycket om och men kommer jag över - upp - över och upp, hämtar och tillbaka till matte. Matte säger att hon har ont i rösten för att hon fått vara så gramse på mig och jag inte lyssnat på pipan. Nej, matte - jag lyssnade inte på pipan helt och hållet. Men jag kan fortsätta rada upp felen du gjorde om du vill.

Fel 5: Använd alltid samma kommando vid skicken "Elda", inte "ja" eller "ut". 

Fel 6: Ska du nu visa riktning - gör det som du brukar med handtecken och "så" - inte "ja" helt plötsligt.

Nu matte ska jag inte räkna upp fler fel. Men du har lite att jobba på. Jag ska bara göra rätt  - när du gör rätt.

Och ok matte - att bli mer hörsam på pipan - det tar jag på mig! Där gjorde jag faktiskt inte alltid (och omedelbart) som signalen sa. Men indirekt är det ditt fel också - du måste faktiskt träna mig på signalerna oftare och kolla att jag reagerar som jag ska.

Imorse väckte matte oss hundar supertidigt. Ja, inte vilka hundar som helst förståss. Hon väckte mig. Min syster sover ute på verandan i lillmattes säng så hon skulle inte med. Och inga andra heller. Förutom den där lilla. Hon som jag är moster åt. Hon skulle visst med. Vi skulle på spaning sa matte. Och jag ska visa den lilla hur man ska bete sig. Vi åkte bil en liten stund. Sedan fick vi hoppa ur, ja matte lyfte förståss ner den lilla. Hon fick snöre på sig, inte jag. Vi mötte tidningsbudsbilen, han frågade om vägen. Vi hälsade på kor och kvigor - det var läskigt tyckte den lilla. Hon har en hel del att lära faktiskt - vi skulle ju bara gå förbi dem. Sedan la vi oss platt på en stor vall. Där låg vi bara stilla. Och tysta. Alldeles tysta. Och lyssnade. Och tittade. Matte försökte ta en bild på oss alla tre - det gick så där...

Matte säger att det är viktigt att tidiga morgnar och tysta span ska vara som vardag - det inte ska betyda att det händer något. Vi hade liksom inte ens korgen med oss. Fast det smällde långt bort, två gånger, under tiden som vi låg i gräset.

Innan vi gick tillbaka till bilen så gick vi ner till sjön så att jag fick visa hur man går genom olika terränger, det är också viktigt att lära sig. Sen fick jag simma en stund. Det fick inte hon, den lilla. Jag ska lära henne  allt jag kan - men inte på en gång. 

Matte har fått skäll. Inte jag. Jag gjorde rätt. Hela tiden. Men matte fick skäll. Hon gjorde fel. Det var så här:

Jag har, under en längre tid faktiskt, inte tyckt att träning varit så himla kul. Inte alls faktiskt. Och det har inte matte heller. Kanske förståeligt eftersom jag inte gjort som jag brukar. Så då har matte och jag varit ute och sprungit ett par tre gånger i veckan istället. Ingen apport-träning alls. Men... så köpte matte nya grejer. En ny apportkastare från Turner & Richards, med magasin så att det gick att ladda med åtta skott. Den var vi ju tvunga att testa lite. Det är kul när det smäller. Men hon kastade inget - det bara smällde. Sen hände det inte så mycket mer. Jo, jag har fått en odrägling här hemma också, en systerdotter. Jag är numera moster Elda. Som moster får man ta på sig att visa hur man gör. Så systerdottern Knastra får sitta "stanna" på fällen och så får jag springa runt och leta efter ett par dummys i skogen någon gång ibland. Inte så himla kul - all matte tid går till Knastra. Jag får inte ens sova i sängen längre - det får hon.

Men. Så kom det sig att telefonen ringde och det var någon som behövde hjälp att gå igenom fält och leta efter viktiga saker. Vilt. Matte och jag ryckte ut. Som på ett apportsök fast på riktigt. Det var kul. Och jobbigt. Ansträngande. Två gånger har vi gjort det. Och jag har jobbat fint, nära matte och precis som jag ska. Livet var kul igen. Det tyckte nog matte också. För igår tog hon fram riktiga fåglar och så fick... Knastra prova att hitta och bära. Jag fick bara ligga "stanna". Och hitta en dummy... Inte riktigt vad jag tänkte mig. Men matte tog sig - idag tog hon med mig, bara mig, till ett sök. Jag kände direkt att det var "på riktigt", dvs det var fågel jag letade efter - inga dummys. Matte fick fågel efter fågel som jag hittade - i handen förståss. Sedan tog fåglarna slut. Jag letade och letade. Under tiden så sprang jag över oviktiga icke fågeldoftande attrapper (dummys). Det var inte det jag letade efter. Efter ett tag hörde jag på mattes röst att hon blev lite gramse på mig. När jag sprang över en sån där attrapp så hörde jag "apport" så jag tog upp en och sprang in med till matte. Hon skickade ut mig igen på sök och jag letade - fågel. Jag fick höra "apport" igen så hon fick väl en sådan där tygpåse igen. Sedan gick vi hem. Lillmatte hade filmat allt. På kvällen berättade matte detta för min träningskompis matte och visade även filmen. Då hörde jag att matte fick skäll. "Så gör man inte!" sa min träningskompis matte till min matte. "Man blandar inte vilt och dummys!" "Skäms!" Matte fick höra många saker. Hon blev lite skamsen. Jag tycker om min matte ändå - roligast är dock när vi letar på riktigt, efter vilt.

Matte säger att jag inte får visa filmerna som lillmate tog under det blandade söket. Men jag kanske lägger till någon lite film ändå. Hon hade lagt en kaja uppe på en sten och hängt en kråka i en buske. Det var lite utmanande - hon kan hitta på saker min matte. 

Här är en bild på mig och min systerdotter, min skyddsling Knastra. Jag är trots allt ganska stolt över henne och jag ska lära henne allt jag kan.

.... den känner jag igen. Igår kväll tog matte fram den. Jag förstod att något var i görningen. Framför allt när hon sedan började packa korgen med en massa grejer, som termos, kopp, honung, choklad och smörgåsar som hon hade gjort i ordning. Sedan gick vi och la oss. Jag sover i mattes säng nästan alla nätter nu för tiden. Jag har det rätt bra.

Klockan ringde tidigt. Men matte nästan studsade upp. Det var kolmörkt ute sånär som på en stor lysande måne. Matte gav oss hundar mat, och rastade oss och sedan fixade hon till det sista. Det bästa just nu är att de där med tjocka magarna inte får följa med. Inte halvsyster Ryka heller. De fick gå ut i hundgården. Jag fick hoppa in i bilen. Vi åkte en stund och kom till ett ställe jag kände igen lite grann. Där träffade vi min träningskompis. Sedan packades det ut ur bilarna, dvs mattarna tog sina korgar och så började vi att gå. Vi fick gå ganska långt men sedan hittade vi ett toppenställe tyckte mattarna. Ja, vi hundar tyckte inte det var så dumt heller. Mattarna började med att äta frukost. Några måste ju ha koll.

Jag satt framför min matte, bredvid hennes fötter liksom. 

Det gjorde min träningskompis och hans ålderman också, fast hos sin matte.

Efter en stund så fick vi byta plats. Mattarna var inte helt nöjda med att lämna sitt bästa ryggstöd och ge sig ut på öppen mark. Men solen, jag säger bara solen! Och så nära vi kom helt plötsligt!

Och sen... så händer det ju att jag måste göra något också - inte bara njuta av solen. Detta är ju bästa grejen - när jag får göra det bästa jag vet tillsammans med min matte. Och hur tror ni hon fick den då - jo i handen förståss. Jag är väl inte dum....